fredag 19 oktober 2012
I love you Rebecka!
Bokstäverna var minst tre decimeter höga. Dom var skrivna med svart tuschpenna på den ljusgula väggen i trappuppgången utanför sjuornas korridor. Dom lyste emot mig när jag kom uppför trappan tillsammans med Jenny och Caroline. Han kunde inte ens stava rätt till mitt namn, idioten. Självklart visste jag vem som hade skrivit det. Jenny och Caroline visste det också. Och alla andra i min klass, och i A och i C. Alla visste. Helst ville jag vända och springa nerför trappan igen. Nerför alla tre trapporna, ut genom skolporten och hem. Säga att jag hade fått migrän, ont i magen, stukat lillfinger, gula febern, vad som helst. Men det var för sent. Alla hade redan sett de svarta bokstäverna på väggen. Och dom hade sett att jag hade sett.
Jenny fnissade.
- Kolla, han kan inte ens stava!
Fastän det var precis vad jag själv hade tänkt alldeles nyss blev jag sur för att hon sa det.
- Och? fräste jag.
- Gud, vad gulligt, sade Caroline med sin mest ironiska röst. Tänk, en riktig kärleksförklaring! Det skulle vart Jocke och jag, va.
Jenny fnissade igen vid tanken att Jocke skulle göra något så hopplöst töntigt som att skriva I love you, Caroline på väggen i plugget.
Jocke, Steffe och Markus kom alldeles bakom oss i trappan. Jocke räckte fram något till mig.
- Här, Rebecka. Du ska väl skriva ett svar? ”Love you too, baby."Eller?
Det var en tuschpenna, en tjock svart. En sekund tänkte jag att alltihop kanske var ett elakt skämt. Att det var Jocke och dom andra killarna som hade skrivit det för att göra bort mig. Men varför skulle dom göra det? Jag är inte lika populär som Caroline, men dom har inget emot mig, vad jag vet. Som tur var ringde det in, så jag slapp svara.
Vad är det mest orättvisa en lärare kan göra? Jag vet inte, men det som Eva-Britt gjorde den lektionen ligger nog bra till för Guinness rekordbok. Hon började med att fråga vem av oss som hade klottrat på väggen vid trappan. Ingen svarade förstås. Det var ju ingen i klassen heller. Då frågade hon om någon visste vem som hade gjort det. Ingen svarade. Det angick ju inte henne.
- Nehej, sa Eva-Britt. Men någon måste tvätta bort det. Ni vet vad vi har för regler. Den som är skyldig till klottret tar bort det.
Det var tyst i klassrummet. Man hörde bara ett svagt skrap när Caroline filade på en trasig nagel.
- Rebecka, sa Eva-Britt. Eftersom du uppenbarligen är inblandad i det här får väl du tvätta bort det. Du kan hämta en hink och borste nere hos Vaktis.
- Gud, va orättvist, sa Jenny. Hon kan väl inte rå för att ...
- Tjafsa inte, sa Eva-Britt. Inte nu, Rebecka, på rasten!
Jag hade redan rest mig. Jag visste att det inte var någon större idé att säga emot Eva-Britt när hon var på det humöret. Men att stå där på rasten och skura väggen medan alla tittade på!
- Kan jag inte få göra det nu? Jag ligger ändå ett kapitel före i matten.
- Gå då, sa Eva-Britt. Men kom tillbaka så fort du är klar.
…......
Jag gick ut på korridoren, ingen var där. Gud vilken tur jag hade. Jag gick ner till Vaktis för att hämta hink och borste. Han låste precis dörren och gick därifrån när jag stod i trappan.
- Vaktis!! ropade jag.
Han vände sig om och frågade vad som hade hänt.
- Jag behöver en hink och en borste. Min lärare tvingar mig att tvätta bort en text från väggen för att mitt namn står där. Jag har inte skrivit det, jag lovar, försökte jag förklara.
- Vad står det på väggen då? frågade vaktis.
Jag ville inte säga det, det var jo trots allt lite pinsamt.
- Jo asså ehm... Det står “I love you Rebeka”. Personen som skrev det kan inte ens skriva mitt namn.
- Jasså, men kom nu Rebecka så ska jag hjälpa dig att tvätta bort det.
Vi gick in i vaktis rum och tog det vi behövde. Sen gick vi upp för trappan. Vaktis började skratta när han såg texten.
- Världens finaste skrivstil har han inte heller! sa han.
Jag började skratta!
- Men om vi ska hinna tvätta bort det innan rasten så får vi skynda oss! Men en sak förstår jag inte.. Varför vill du inte göra detta på rasten?
- Jo, det skulle vara riktigt pinsamt att stå där och tvätta väggen. Och så orkar jag inte ha matte heller, sa jag skrattande.
Vi tvättade väggen men texten ville inte gå bort. Vaktis gick ner för att hämta nått medel. Där stod jag helt själv i korridoren och tvättade en vägg. Hoppas att ingen kommer ut för att gå på toa nu, tänkte jag.
Men såklart gjorde någon det. Jag såg först inte vem det var och tänkte att han inte skulle se mig för att jag stod långt ifrån. Men sen slog det mig, jag stod jo vid toaletten. Och det var antagligen dit han skulle. Det var någon från C. Jag hoppades verkligen inte det var killen jag trodde det var. Han kom närmare och närmare, nu såg jag honom. Idag måste vara min otursdag tänkte jag. Det var killen. Han hette Max. Nu såg jag att han log mot mig. Eller jag trodde i alla fall att han log mot mig för att jag var den enda i rummet.
Jag ville sjunka in i marken. Tänk om han var sur på mig för att jag tog bort texten från väggen.
- Hej Rebecka! Har du blivit städerska nu?
Han började skratta.
Jag stod bara där och såg sur ut.
- Vet du vem det var som skrev detta? frågade jag som om jag inte visste att det var han.
- Hur skulle jag veta det? sa han och blev lite röd i ansiktet.
- Vet inte, du kanske var här när det hände? sa jag irriterad.
- Så du tror att jag är i skolan efter att vi har slutat? Haha, gulligt! sa han och flinade.
- Skit kul. Men.. vad gör du här? Har du inte lektion? frågade jag lite tyst.
Jag ville bara skrika på honom och säga att det var hans fel att jag fick stå här och tvätta väggen, men jag var ju inte säker på om det var han.. det kunde ju ändå varit nån annan.
- Jag ska på toa..., sa han lite osäkert.
Jag orkade inte mer..
- DET ÄR DU SOM SKREV DET ELLER HUR?!? skrek jag.
- Ehm va? Nej... sa han tyst.
Jag visste att det var han, jag såg det på hans ansikte.
- Erkänn! Jag vet att det var du, sa jag och knuffade till honom.
Jag tänkte att jag kanske inte borde har sagt det, jag var ju trots allt inte säker. Men jag kände det på mig. Han var ju riktigt konstig igår när han chattade med mig. Jag och Max har känt varandra länge så jag kan se sådant på honom.
- J..., hann han bara säga.
Vaktis kom upp för trappan.
- Förlåt att det tog så lång tid, jag kunde inte hitta mina nycklar. Här är medlet i alla fall, sa han och räckte fram en flaska med massa text på.
- Tack, sa jag tyst.
Max gick in på toaletten och låtsades som ingenting.
- När slutar lektionen? frågade vaktis.
- 9.30 tror jag. Hur mycket är klockan? undrade jag.
- Klockan är 9.10. Vi måste skynda oss om du inte vill stå här när rasten börjar, sa han och skrattade lite.
Som tur syntes inte texten. Vaktis tog ner hinkarna och sa att jag skulle skynda mig till klassrummet så att Eva-Britt inte skulle bli sur.
Jag gick in i klassrummet. Alla satt och läste sina böcker. Eva-Britt kollade på mig och nickade mot min bänk. Jag satte mig vid min bänk och tog fram min bok, den var inte speciellt bra, men Eva-Britt ville alltid att vi skulle läsa dåliga böcker.
Jag kollade på klockan, 2 minuter kvar tills vi slutar. Jag stoppade ner min bok i min låda.
- Vad håller du på med Rebecka?! sa Eva-Britt irriterad.
- Vi slutar ju nu? sa jag.
- Nej vi slutar om 1 minut! sa hon.
- Men sak samma... sa jag och gick ut ur klassrummet.
Jag var riktigt irriterad. Eva-Britt var så himla irriterande, det var ju inte jag som borde tvätta bort texten från väggen. Efter en stund kom alla från min klass ut. Jenny och Caroline gick mot mig.
- Vad hände Rebecka? frågade Jenny.
- Jag blir så sur, det var ju inte jag som skrev det. Det är han som borde få tvätta bort det!
Både Jenny och Caroline fattade vem jag menade.
- Men har du snackat med honom? frågade Caroline.
- Aa.. När jag stod och försökte tvätta bort texten från väggen och vaktis var iväg och hämtade något kom han för att gå på toa. Jag sa att han skulle erkänna men från början sa han nej hela tiden och sen när han väl tänkte säga ja kom vaktis så han gick in på toan, sa jag
- Du borde prata med honom nu på rasten! sa Jenny.
Jag ville inte, jag ville inte prata med honom. Det var han som borde komma och förlåta mig.
Dörren till C öppnades. Han var den första som gick ut. Han pratade med sina kompisar men han kollade hela tiden mot mitt håll. Jag såg att han började gå mot mitt håll. Han kollade mest i marken.. När han stod framför mig gick Jenny och Caroline iväg en bit men de kunde fortfarande höra vad vi sa.
- Jo asså Rebecka? sa han tyst.
- Vad?!? sa jag irriterad.
- De.. det var jag som skrev det.. sa han så att jag knappt hörde honom.
Jag var tyst. Egentligen ville jag gå därifrån men han kanske ville säga något mer.
- Jag vet, sa jag.
- Men alltså jag ville inte att du skulle bli sur.
Jag puttade till honom och gick därifrån.
Jenny fnissade.
- Kolla, han kan inte ens stava!
Fastän det var precis vad jag själv hade tänkt alldeles nyss blev jag sur för att hon sa det.
- Och? fräste jag.
- Gud, vad gulligt, sade Caroline med sin mest ironiska röst. Tänk, en riktig kärleksförklaring! Det skulle vart Jocke och jag, va.
Jenny fnissade igen vid tanken att Jocke skulle göra något så hopplöst töntigt som att skriva I love you, Caroline på väggen i plugget.
Jocke, Steffe och Markus kom alldeles bakom oss i trappan. Jocke räckte fram något till mig.
- Här, Rebecka. Du ska väl skriva ett svar? ”Love you too, baby."Eller?
Det var en tuschpenna, en tjock svart. En sekund tänkte jag att alltihop kanske var ett elakt skämt. Att det var Jocke och dom andra killarna som hade skrivit det för att göra bort mig. Men varför skulle dom göra det? Jag är inte lika populär som Caroline, men dom har inget emot mig, vad jag vet. Som tur var ringde det in, så jag slapp svara.
Vad är det mest orättvisa en lärare kan göra? Jag vet inte, men det som Eva-Britt gjorde den lektionen ligger nog bra till för Guinness rekordbok. Hon började med att fråga vem av oss som hade klottrat på väggen vid trappan. Ingen svarade förstås. Det var ju ingen i klassen heller. Då frågade hon om någon visste vem som hade gjort det. Ingen svarade. Det angick ju inte henne.
- Nehej, sa Eva-Britt. Men någon måste tvätta bort det. Ni vet vad vi har för regler. Den som är skyldig till klottret tar bort det.
Det var tyst i klassrummet. Man hörde bara ett svagt skrap när Caroline filade på en trasig nagel.
- Rebecka, sa Eva-Britt. Eftersom du uppenbarligen är inblandad i det här får väl du tvätta bort det. Du kan hämta en hink och borste nere hos Vaktis.
- Gud, va orättvist, sa Jenny. Hon kan väl inte rå för att ...
- Tjafsa inte, sa Eva-Britt. Inte nu, Rebecka, på rasten!
Jag hade redan rest mig. Jag visste att det inte var någon större idé att säga emot Eva-Britt när hon var på det humöret. Men att stå där på rasten och skura väggen medan alla tittade på!
- Kan jag inte få göra det nu? Jag ligger ändå ett kapitel före i matten.
- Gå då, sa Eva-Britt. Men kom tillbaka så fort du är klar.
…......
Jag gick ut på korridoren, ingen var där. Gud vilken tur jag hade. Jag gick ner till Vaktis för att hämta hink och borste. Han låste precis dörren och gick därifrån när jag stod i trappan.
- Vaktis!! ropade jag.
Han vände sig om och frågade vad som hade hänt.
- Jag behöver en hink och en borste. Min lärare tvingar mig att tvätta bort en text från väggen för att mitt namn står där. Jag har inte skrivit det, jag lovar, försökte jag förklara.
- Vad står det på väggen då? frågade vaktis.
Jag ville inte säga det, det var jo trots allt lite pinsamt.
- Jo asså ehm... Det står “I love you Rebeka”. Personen som skrev det kan inte ens skriva mitt namn.
- Jasså, men kom nu Rebecka så ska jag hjälpa dig att tvätta bort det.
Vi gick in i vaktis rum och tog det vi behövde. Sen gick vi upp för trappan. Vaktis började skratta när han såg texten.
- Världens finaste skrivstil har han inte heller! sa han.
Jag började skratta!
- Men om vi ska hinna tvätta bort det innan rasten så får vi skynda oss! Men en sak förstår jag inte.. Varför vill du inte göra detta på rasten?
- Jo, det skulle vara riktigt pinsamt att stå där och tvätta väggen. Och så orkar jag inte ha matte heller, sa jag skrattande.
Vi tvättade väggen men texten ville inte gå bort. Vaktis gick ner för att hämta nått medel. Där stod jag helt själv i korridoren och tvättade en vägg. Hoppas att ingen kommer ut för att gå på toa nu, tänkte jag.
Men såklart gjorde någon det. Jag såg först inte vem det var och tänkte att han inte skulle se mig för att jag stod långt ifrån. Men sen slog det mig, jag stod jo vid toaletten. Och det var antagligen dit han skulle. Det var någon från C. Jag hoppades verkligen inte det var killen jag trodde det var. Han kom närmare och närmare, nu såg jag honom. Idag måste vara min otursdag tänkte jag. Det var killen. Han hette Max. Nu såg jag att han log mot mig. Eller jag trodde i alla fall att han log mot mig för att jag var den enda i rummet.
Jag ville sjunka in i marken. Tänk om han var sur på mig för att jag tog bort texten från väggen.
- Hej Rebecka! Har du blivit städerska nu?
Han började skratta.
Jag stod bara där och såg sur ut.
- Vet du vem det var som skrev detta? frågade jag som om jag inte visste att det var han.
- Hur skulle jag veta det? sa han och blev lite röd i ansiktet.
- Vet inte, du kanske var här när det hände? sa jag irriterad.
- Så du tror att jag är i skolan efter att vi har slutat? Haha, gulligt! sa han och flinade.
- Skit kul. Men.. vad gör du här? Har du inte lektion? frågade jag lite tyst.
Jag ville bara skrika på honom och säga att det var hans fel att jag fick stå här och tvätta väggen, men jag var ju inte säker på om det var han.. det kunde ju ändå varit nån annan.
- Jag ska på toa..., sa han lite osäkert.
Jag orkade inte mer..
- DET ÄR DU SOM SKREV DET ELLER HUR?!? skrek jag.
- Ehm va? Nej... sa han tyst.
Jag visste att det var han, jag såg det på hans ansikte.
- Erkänn! Jag vet att det var du, sa jag och knuffade till honom.
Jag tänkte att jag kanske inte borde har sagt det, jag var ju trots allt inte säker. Men jag kände det på mig. Han var ju riktigt konstig igår när han chattade med mig. Jag och Max har känt varandra länge så jag kan se sådant på honom.
- J..., hann han bara säga.
Vaktis kom upp för trappan.
- Förlåt att det tog så lång tid, jag kunde inte hitta mina nycklar. Här är medlet i alla fall, sa han och räckte fram en flaska med massa text på.
- Tack, sa jag tyst.
Max gick in på toaletten och låtsades som ingenting.
- När slutar lektionen? frågade vaktis.
- 9.30 tror jag. Hur mycket är klockan? undrade jag.
- Klockan är 9.10. Vi måste skynda oss om du inte vill stå här när rasten börjar, sa han och skrattade lite.
Som tur syntes inte texten. Vaktis tog ner hinkarna och sa att jag skulle skynda mig till klassrummet så att Eva-Britt inte skulle bli sur.
Jag gick in i klassrummet. Alla satt och läste sina böcker. Eva-Britt kollade på mig och nickade mot min bänk. Jag satte mig vid min bänk och tog fram min bok, den var inte speciellt bra, men Eva-Britt ville alltid att vi skulle läsa dåliga böcker.
Jag kollade på klockan, 2 minuter kvar tills vi slutar. Jag stoppade ner min bok i min låda.
- Vad håller du på med Rebecka?! sa Eva-Britt irriterad.
- Vi slutar ju nu? sa jag.
- Nej vi slutar om 1 minut! sa hon.
- Men sak samma... sa jag och gick ut ur klassrummet.
Jag var riktigt irriterad. Eva-Britt var så himla irriterande, det var ju inte jag som borde tvätta bort texten från väggen. Efter en stund kom alla från min klass ut. Jenny och Caroline gick mot mig.
- Vad hände Rebecka? frågade Jenny.
- Jag blir så sur, det var ju inte jag som skrev det. Det är han som borde få tvätta bort det!
Både Jenny och Caroline fattade vem jag menade.
- Men har du snackat med honom? frågade Caroline.
- Aa.. När jag stod och försökte tvätta bort texten från väggen och vaktis var iväg och hämtade något kom han för att gå på toa. Jag sa att han skulle erkänna men från början sa han nej hela tiden och sen när han väl tänkte säga ja kom vaktis så han gick in på toan, sa jag
- Du borde prata med honom nu på rasten! sa Jenny.
Jag ville inte, jag ville inte prata med honom. Det var han som borde komma och förlåta mig.
Dörren till C öppnades. Han var den första som gick ut. Han pratade med sina kompisar men han kollade hela tiden mot mitt håll. Jag såg att han började gå mot mitt håll. Han kollade mest i marken.. När han stod framför mig gick Jenny och Caroline iväg en bit men de kunde fortfarande höra vad vi sa.
- Jo asså Rebecka? sa han tyst.
- Vad?!? sa jag irriterad.
- De.. det var jag som skrev det.. sa han så att jag knappt hörde honom.
Jag var tyst. Egentligen ville jag gå därifrån men han kanske ville säga något mer.
- Jag vet, sa jag.
- Men alltså jag ville inte att du skulle bli sur.
Jag puttade till honom och gick därifrån.
måndag 1 oktober 2012
SO - jorden runt
Jag reser från Helsingfors som har cirka 594 tusen invånare. Det ligger i Finland som har 5,4 miljoner invånare. Finland ligger i Europa. I Finland är de flesta protestanter. Viktiga språk i Finland är Finska och Svenska. Många finländare jobbar inom industri.
jag åker i 6 926 km
Jag åker till Dehli som har 12,6 miljoner invånare. Det ligger i Indien som har 1 241 miljoner invånare. I Indien är de flesta hinduer. Landets officiella språk är hindi. I Indien jobbar många inom industri och företag.
jag åker 10 344 km
Jag åker till Rabat som har 1,9 miljoner invånare. Rabat är Marockos huvudstad. I Marocko bor det 32,3 miljoner människor. Marocko ligger i Afrika. Viktiga språk är arabiska och franska. De flesta i Marocko är muslimer. Många jobbar med jordbruk och turism.
jag åker 10 029 km
Jag åker till Santiago som har 5,2 miljoner invånare. Santiago ligger i Chile som har 17,3 miljoner invånare. Chile ligger i Sydamerika. Många tillhör den romersk-katolska kyrkan. Fisket är väldigt viktigt i Chile. I Chile pratar man spanska.
jag åker 8 785 km
Jag åker till Ottawa som har 88 tusen invånare. Ottawa är Kanadas huvudstad. I Kanada bor det 34,5 minjoner människor. De viktigaste språken i Kanada är engelska och franska. De flesta invånarna är katoliker.
jag åker 16 089 km
Jag åker till Canberra som har cirka 334 tusen invånare. Canberra ligger i Australien och är också Australiens huvudstad. Australien har 22,7 miljoner invånare. Viktigt språk i Australien är engelska. Australien har stora naturtillgångar. En stor del av invånarna är kristna, vissa säger att de inte är troende.
Finland till Indien - 8 054 km helsingfors - dehli - 6 926 km
Indien till Marocko - 11 584 km dehli - rabat - 10 344 km
Marocko till Chile - 7 169 km rabat - santiago 10 029 km
Chile till Canada - 10 749 km santiago - ottawa - 68 785 km
Kanada till Australien - 13 667 km otawwa - canberra - 16 089 km
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)