måndag 29 april 2013

Uppdraget



Det var en kall Junikväll. Jag gick snabbt genom en mörk och ödslig park. Det enda man hörde var några fåglar längre bort.  Det hade precis regnat så luften var fuktig.  Efter ett tag jag började halvspringa men blev väldigt snabbt trött. Den leriga marken var svårt att ta sig fram på.

Det blev mörkare och mörkare för varje minut som gick och tiden bara tickade. Jag skulle ha många problem om jag inte kom i tid så jag försökte än en gång springa. Denna gången var det lite lättare och det gick mycket snabbare eftersom marken på den här delen av parken inte var lika fuktig och lerig. Men efter ett tag blev jag andfådd igen och saktade ner. Det fanns ingen chans att jag skulle komma i tid.

Jag kände mobilen som vibrerade i fickan och tog snabbt upp den. Kanske var det min kompis som ringde för att säga att jag inte behöver skynda mig. Eller så var det bara en försäljare som ville sälja något till mig. Jag tog upp mobilen från fickan och kollade på skärmen. Det var min kompis som ringde. Jag tryckte på svara knappen och la mobilen vid örat.

- Hej! sa jag glatt samtidigt som jag knappt kunde andas.
- Vart är du? Så typiskt dig att alltid vara sen till viktiga saker! sa min kompis med irriterad röst.
- Jag är på väg... eller jag tror det i alla fall. Vet knappt vart jag är, sa jag förvirrad.
- Åhh. Vart är du då? frågade hon.
- Jag är i den mörka parken precis innan ditt hus, helt själv. Och det är faktiskt inte alls kul, sa jag.

Jag hörde henne fnissa på andra sidan luren och ville verkligen säga att det inte var kul alls men det slutade med att vi båda fick ett skrattanfall och inte kunde sluta skratta. När vi slutade skratta berättade min kompis vägen för mig och vi la på.

Nu visste jag ungefär vart jag skulle fast det var fortfarande lika läskigt. Den mörka vägen framför mig gav mig rysningar. Jag ville inte ens tänka på vad som kunde hoppa ut från buskarna, men jag intalade mig själv att det skulle gå bra.  Jag tog några steg innan jag hörde något trassla bakom mig. Snabbt vände jag mig för att kolla vad som var där men det enda jag såg var en liten svart fågel vid buskarna så jag fortsatte framåt.





Framför mig var två vägar. Skulle jag ta höger eller vänter för att komma dit? Det kändes som om jag hade glömt min hjärna hemma eller något. Hur kunde jag glömma ifall jag ska ta höger eller vänster stig? Jag hade ju gått här så många gånger. Snabbt tog jag upp mobilen och kollade klockan. Om jag inte var framme om 15 minuter skulle min kompis döda mig. Detta var ju sjukt viktigt för henne. Tillslut bestämde jag mig för att ta den högra stigen eftersom den kändes bäst.


Mindre än fem minuter senare hörde jag tunga steg bakom mig. Mina steg blev snabbare och andetagen hastigare. Snabbt kollade jag bak och såg en människa klädd i svart. Paniken slog mig och jag började springa. Aldrig hade jag kunnat springa speciellt snabbt men just nu kändes det lite som om jag flög.

När jag kollade bak för andra gången såg jag ingen bakom mig och lugnade ner mig lite.  Mitt hjärta slutade dunka en aning och jag kunde andas igen. För att försäkra mig att det verkligen inte var någon bakom mig kollade jag bak ingen. Där var personen igen, mindre än 2 meter från mig. Det kändes nästan som om jag fick en hjärtattack. Hastigt vände jag mig om och började än en gång springa.

Efter kanske två minuter hörde jag någon skratta bakom mig. Jag stannade till och kollade bak. Där stod personen som förut jagat mig och skrattade, han tog sakta av sig luvan och det var då jag såg att det var en av mina kompisar. Jag gick fram till han med en arg blick och började skrika på honom.

- Vad håller du på med? Fick nästan en hjärtattack! skrek jag.
- HAHA! Du kom aldrig så de bad mig att leta efter dig och ja ville skoja med dig lite, sa han.
- Det var inte alls kul! Men vänta... vad gör du här egentligen? frågade jag.
- Jaha, du vet inget? frågade han.
- Näej? sa jag och undrade vad han pratade om.
- Men kom då! skrek han.

Vi gick hem till min kompis och det visade sig att vi inte alls skulle leta efter hennes hund som hon sagt hade rymt. Mina kompisar hade gjort en överraskningsfest till mig eftersom jag hade fyllt år några dagar innan. Just nu älskade jag dem samtidigt som jag verkligen ville döda dem Men jag glömde det efter ett tag eftersom de verkligen hade gjort så mycket för mig.

Äntligen var jag inte i den ödsliga skogen med läskiga fåglar och kompisar som klär ut sig för att skrämma en. Nu skulle jag ha kul och vara med de bästa människorna i hela världen, mina kompisar.