Aldrig trodde jag, den 16 åriga Elina med perfekta betyg och bra relation med hela familjen att detta skulle hända. Det enda som jag än så länge hade behövt oroa mig för var vilka festivaler och nöjesparker jag skulle till under sommaren mellan sista året i grundskolan och gymnasiet. Så länge jag minns har jag trott att min familj är precis som man förväntar sig att en familj i en liten stand i Skåne ska vara. Mina tankar kring det förändrades en dag när jag kom hem från skolan och gick ner för att hämta nudlar från skafferiet i källaren. I källaren såg jag stora skärmar med en massa mappar med konstiga namn. Jag försökte intala mig att det bara var pappa som jobbade på något nytt och tog snabbt ett nudelpaket ut hyllan när jag hörde min mamma ropa från hallen.
Elina?! Är du hemma?
Är i källaren och hämtar nudlar, kommer strax! skrek jag så högt jag kunde så att mamma skulle höra mig.
Jag sprang snabbt upp för trapporna efter att jag insåg att klockan var väldigt mycket och att det bara var en halvtimme tills dansträningen som jag absolut inte fick missa.
Min mamma var en framgångsrik kvinna som jobbade med media, hon skötte nyheterna. Både jag och min lillebror hade en bra relation med henne, men vi visste då så klart inte vad hon och vår pappa Rob gömde för oss. När jag kom in i köket såg jag min mamma pilla med ringarna på henne fingrar. Hon måste då insett att jag hade sett något märkligt i källaren och blivit rädd för vad som skulle hända ifall jag fick reda på deras hemlighet. När hon såg mig stå i dörröppningen rätade hon snabbt till sig och log lite smått.
Nå gumman, vad gjorde du i källaren? Jag och pappa har ju sagt att du inte borde vara där! Du ska vara glad att styrelsen inte besöker vår familj. Du vet vad de tycker om nyfikna människor, sa mamma samtidigt som leendet försvann från hennes läppar.
Jag menade inget illa. Nudlarna här uppe var slut och jag kom ihåg att du tidigare hade sagt att de fanns där nere, förklarade jag mig. Men, ifall du nu ändå tycker att jag är nyfiken… Vad är det för stor skärm med massa mappar som står i källaren? frågade jag snabbt så att hon inte skulle hinna avbryta mig.
Elina, du har sådan tur att vi inte blir övervakade och besökta av styrelsen, nästan skrek mamma till mig.
Styrelsen var högt uppsatta människor i landet som styrde över människorna i Sverige. På gatorna gick synliga styrelsen runt, men man visste aldrig vem det var eftersom de hade masker på sig hela tiden. Bakom alla kameror i varje hus fanns osynliga styrelsen. Det var de som var farligast. Det fanns kameror i nästan varje hus. Styrelsen åkte runt i varje stad dygnet runt och kunde knacka på vilket hus som helst när som helst på dygnet ifall något inte stämde. Mina föräldrar hade berättar för mig och min lillebror Hugo att anledningen till att vi slapp styrelsen var för att lönen mamma och pappa fick var tillsammans väldigt hög, och personer med hög lön behövde inte bli övervakade eftersom de var mer värda än de med låg lön. Jag hade aldrig trott något annat fram tills just den dagen jag var nere i källaren som fick mig att tänka om allt.
Sent på kvällen låg jag i sängen och försökte komma på vad som gjorde att vi inte blev besökta av styrelsen. Alla mina andra vänner med föräldrar som tjänar minst lika mycket hade kameror över hela huset ju. Den kvällen bestämde jag mig för att smyga ner i källaren och se vad det var. Jag hatade när folk ljög för mig och jag var nästan hundra på att det var precis det mina föräldrar hade gjort. Väldigt tyst tog jag tag i en ficklampa som låg i en av lådorna av min byrå och smög ner mot källaren. Sakta öppnade jag dörren och såg att pappa satt där nere. Vad gjorde han där? tänkte jag då. Klockan var två på kvällen ju. Plötsligt hörde jag att han pratade med någon. Jag satt mig ner på trappan för att lyssna på vad de pratade om.
Se till så att ingen är i närheten, så länge ni inte har lust att döda personen som hör det vi säger, hörde jag en djup röst säga.
Pappa kollade omkring, men såg mig inte eftersom jag hade gömt mig bakom den svarta gardinen som täckte dörren. Paniken slog då till. Vad menade rösten egentligen? Skulle verkligen pappa behöva döda mig ifall han fick reda på att jag lyssnade? Tankar flög i mitt huvud.
Ingen är här, hörde jag pappa och massa andra röster säga.
Då så, idag har vi i den synliga styrelsen dödat 1593 personer. Nästan 80% av dem bröt reglerna, resten var det ganska onödigt att döda men det kan vi inte ta tillbaka, sa den första rösten och fick alla att skratta.
Jag satt där en lång stund och lyssnade på deras planer och tankar och förstod tillsist att mina föräldrar var med och styrde i styrelsen. Det var därför vi inte besöktes och övervakades av de. Vi hade två av de i familjen redan. Just då tänkte jag inte på andra lösningar. Jag visste bara att jag var tvungen att ta mig härifrån och meddela antistyrelse gruppen och avsluta detta. Jag hade all makt nu. Tyst hade jag sprungit upp till mitt rum och väntat på att min pappa skulle gå och lägga sig. När han gjort de packade jag snabbt ihop mina saker och gick till Hugos rum. Han var inte villig att vakna först men när jag talat om för honom att mamma och pappa satt i styrelsen reste han sig genast upp och började packa det viktigaste.
En halvtimme senare var vi redan påväg mot antistyrelsens gömställe som låg c en timmes gång från vårt hus. Vi var väldigt försiktiga eftersom vi inte ville bli upptäckta av styrelsen som övervakade gatorna på natten. Det var väldigt svårt att undvika dem eftersom ungefär 50 bilar fulla med styrelsearbetare körde runt i varje stad men vi var tvungna att ta oss dit innan våra föräldrar vaknade och upptäckte att vi var borta.
Vad tror du antistyrelsen kommer att göra? frågade Hugo.
De har ju all information. Det enda de har behövt under en lång period var att få reda på vem som faktiskt styr allt detta. Styrelsen har ju under ca 40 år varit anonym och inte ens de i den synliga styrelsen har blivit identifierade, förklarade jag för honom.
Vad händer med oss då? frågade han med en oro i rösten.
Ingenting tror jag, jag vet faktiskt inte… sa jag tyst.
Vårt prat störde vårt smygande och snart hörde vi en man skrika åt oss. Han var styrelsen och paniken slog oss.
- Vad håller ni barn på med? Vet ni inte att ni inte får lov att vara ute så här dags? Hem med er annars dödar vi er! skrek en man.
Ni måste väl ha gått i skolan och lärt er sådan va? skrek en annan.
Förlåt, vi ska hem på direkten! Det var inte meningen att störa. Godnatt! skrek jag tillbaka.
Det hoppas jag. Iväg med er! skrek ännu en man.
Vi sprang och tappade bort dem efter några minuter. Då andades jag ut och tänkte på hur dum jag egentligen varit som gjort detta, men då var det för sent för att ångra sig så vi fortsatte mot vårt mål.
Efter cirka 30 minuter kunde vi äntligen se byggnaden där gruppen gömde sig. Vi sprang dit med våra sista krafter i benen. Hugo knackade lätt på dörren och en kvinna i 30 års åldern öppnade den.
Hej! Vad gör ni barn här? frågade hon snällt.
Vi vet vem som leder styrelsen. Vi har rymt hemifrån, sa jag andfådd.
Ni skojar inte med mig va? Ni vet verkligen det? sa hon och log.
Vi är 99% säkra! sa Hugo glatt.
Kvinnan som visade sig heta Caroline släppte in oss i byggnaden och gav oss vars en filt och en kopp varm choklad. Hela antistyrelsegruppen hade samlats runtomkring och de alla väntade på våra nyheter. Jag hade sakta tagit fram lappen jag kladdat på i källaren med alla namn på personerna som var med i samtalet. På lappen stod även Angelica och Rob Grenn, vilket fick mig återigen tänka på hur mycket mina föräldrar hade sårat mig genom detta. Men samtidigt log jag lite. Elina den 16 åriga tjejen som alltid varit emot styrelsen hade nu upptäckt vem som ledde det hela, tänkte jag för mig själv. Sakta sträckte jag fram handen och en man med grått skägg tog emot lappen. Alla applåderade och log. De tackade mig och min lillebror för vårt mod och välkomnade oss till antistyrelsegruppen.
Genast meddelades andra ställen där medlemmar från gruppen hade gömt sig. Caroline hade satt på nyheterna på tv:n och där visades hur människor från antistyrelsegruppen stormade in i personernas hus och tog dem till fånga. Även fast de personerna som tidigare styrt landet skulle få det dåligt, skulle alla andra som länge kämpat emot styrelsen få det bra.
Jag, den16 åriga Elina från en liten håla i Sverige, hade pågrund av min nyfikenhet och med hjälp av antistyrelsegruppen bekämpat den hemska styrelsen som styrt och förstört vårt samhälle från år 2038 till år 2078. Nu var äntligen vårt land fritt.
